Igår fick jag frågan om jag tycker synd om mej, frågan ställdes i all välmening men den fick mej att fundera. Å nog tycker man synd om sej själv ibland, speciellt när man är ensam, jag försöker dock att tänka på att jag har de ju ganska bra. De var faktiskt min 15 åring som fick mej att tänka på att jag har de bra, de var en dag då jag var väldigt låg, jag satt vid köksbordet å grinade å tyckte att livet var en skit. Sonen kommer å lägger armen om mej å säger : snälla mamma du är ju högerhänt å skadan sitter i vänsterarmen så tänk vad bra att Du inte har skadan i höger arm.
Å de är ju sant, jag har högerarmen i behåll å jag kan gå utan problem så jag har de ju ändå ganska bra mitt i allt elände.
Å sen har jag ju faktiskt fantastiska vänner runt mej som besöker mej å ger mej presenter, å att få presenter är ju de bästa som finns.
De är helt okej att tycka synd om sig själv då och då! Å klart som fasen d hjälper med en smart son och en massa presenter. kram på dig kära mostra ;-*
SvaraRadera