Visst fan tycker man synd om sej ibland

Igår fick jag frågan om jag tycker synd om mej, frågan ställdes i all välmening men den fick mej att fundera. Å nog tycker man synd om sej själv ibland, speciellt när man är ensam, jag försöker dock att tänka på att jag har de ju ganska bra. De var faktiskt min 15 åring som fick mej att tänka på att jag har de bra, de var en dag då jag var väldigt låg, jag satt vid köksbordet å grinade å tyckte att livet var en skit. Sonen kommer å lägger armen om mej å säger : snälla mamma du är ju högerhänt å skadan sitter i vänsterarmen så tänk vad bra att Du inte har skadan i höger arm.

Å de är ju sant, jag har högerarmen i behåll å jag kan gå utan problem så jag har de ju ändå ganska bra mitt i allt elände.

Å sen har jag ju faktiskt fantastiska vänner runt mej som besöker mej å ger mej presenter, å att få presenter är ju de bästa som finns. 

Alla har vi olika orsaker till att blogga

Jag har tänkt på de här med bloggande, för en del är det ett sätt att tömma sin "ryggsäck" å för nån kan de vara att dom vill ha uppmärksamhet å nån annan kanske gör det för att dom har inte nån att prata med. Jag tror att jag gör det för att bli av med lite tankar å funderingar som har lätt för att bli till stora svarta demoner.
En demon som vuxit under resans gång har varit att jag har för varje dag som gått varit övertygad om att jag har cancer i nacken/ryggen, å det för att de har gått så fort då jag blivit sämre.
I min värld har jag haft månader kvar att leva, på sin höjd ett år. Detta har lett till att jag har planerat hur jag ska skriva ner till mina barn saker som jag tycker är viktigt å som dom måste få med sej från sin mamma.Förr var det viktigt hur min begravning skulle se ut men de har blivit ganska oviktigt, barnen å deras minnen av mej har haft prio ett.
Jag kan ju säga att de kändes jävligt skönt när jag berättade detta för ortopeden å hon tittade storögt på mej å sa : Monica jag har sett dina bilder å du har INTE nått som dödar dej å du har INTE nått som växer i din nacke/rygg, du har "bara" diskbråck. Oj så skönt att höra :)

Nu kan jag fokusera på rätt saker eller nja jag har fortfarande en demon som spökar, de är en ev operation i nacken. Dr i Umeå sa att man går in i halsen, alltså Hur kul låter de, inte kul alls!
Jag frågade varför man inte går in i nacken å svaret var inte kul de heller : jo du förstår Monica då är man alldeles för nära ryggmärgen å där vill vi inte vara i onödan. Så därför går vi in via halsen på sidan om din nervfläta.

Men oj så skönt att ni bara ska sätta kniven några millimeter från min nervfläta nu känns de mycke lugnare....😳

I övrigt så var jag till min fantastiska sjukgymnast A-K idag å hon visade mej MR bilderna. Hon kunde inte säga så mycke om bilderna men det var jäkligt häftigt att se på sej själv på de sättet.

Så välkommen in till mitt inre 😃

Dom två bubblorna som man ser pressa ut i ryggmärgskanalen de är där dom är dom som gör livet surt för mej.

Jag gör de här för mina nära å kära.

För två år sedan fick jag 3 diskbråck i nacken pga ett fall på mitt arbete å egentligen tack vare dom har jag börjat träna å varit riktigt flitig på de, så flitig att jag började jogga i sommras :)
Men i slutet av sommaren börjar jag känna en obehaglig känsla mellan mina skuldror och 25 augusti hade jag så ont mellan skuldrorna och ut i vänster arm så jag var tvungen att sjukskriva mej, å efter den dagen har det gått tokfort utför,i dagsläget är vänster arm helt bort domnad, jag har ständiga "elstötar" från skuldran å ut i vänster arm, de känns som att nån ger mej en elstöt samtidigt som dom drar i mina naglar med en tång, himla ont gör det.
Så från augusti till mitten på september har jag gått från att kunna träna måttligt samt att "bara" gå på Alvedon och nån enstaka Citodon till stora doser morfin och jättestora doser nervblockerare å träningen är i stort sett uteslutet, jag åker till sjukgymnastiken mest bara för den sociala biten för jag måste träffa människor annars blir jag galen.

De var lite bakgrund av min diskbråcks historia, nu till varför jag börjar blogga. De är nämligen så att jag tror att jag är ganska gnällig, å rätt så trist just nu, kanske att jag helt enkelt tycker lite för mycke synd om mej själv, har kanske lite svårt för att se andras problem, å då speciellt mina nära å käras. Dom börjar nog bli less på den här bittra kärringen som gnäller om sej å sitt, så därför tror jag att en blogg kan hjälpa mej att få ur mej skiten som jag annars stjälper över på  dom i min närhet typ mannen, världens bästa man som jag hellre kallar min kille :)

Ja jag nöjer mej med de här för just nu !